Jag har börjat känna mig förfärligt sladdrig och liksom lös i kanterna på sista tiden. Kanske har det och göra med att jag börjar blir gammal, det skulle mycket väl kunna vara så. Kanske borde jag ta och göra någonting åt saken, lyfta mig lite. Ett pannlyft skulle faktiskt rent teoretiskt sätt göras susen för mitt alltmer bedagade anlete. En god vän till mig lyfte sig, alltså sin panna för något år sedan. Det blev faktiskt riktigt bra, förvånande bra. Det trodde jag ärligt talat inte. Min uppfattning var att man såg ut som ett överspänt trumskinn i ansiktet efter en sådan grej. Men jag hade alldeles uppenbarligen fel. Vad ska man säga om den saken? Ingenting förmodligen. Ingen mening med det så vitt jag kan se. På det hela taget är det faktiskt bra att till slut insett att plastikkirurgi av idag inte längre (om det någonsin varit så) uteslutande är för gamla hollywoodtanter med lila hår.